postapocalypticsoul

...att det stavas "kolloni" med två L. Men enligt SL gör det det. För vid vår busshållplats står det på två ställen:
Skarpnäcks Kolloniområde.

Det här har någon haft väldigt roligt åt (även jag) och gjort så här för att muntra upp stämningen när man är uttråkad av att vänta på den där J*vla bussen som aldrig kommer!

Mod är inte avsaknaden av rädsla. Mod är snarare att inse, att något annat är viktigare än rädslan."

Jag beundrar personer som vågar stå upp för sig själva, personer som inte tar skit bara för att slippa undan.
Personer som gör som alla andra för att passa in.

En del har mod i överdriven mängd och står inte bara upp för sig själva, de ställer sig ovanpå andra. Dessa människor borde utrotas från jordens yta.

En del har ett speciellt slags mod, och en sån styrka i sitt mod att de kan stå upp för andra. Dessa människor borde det finnas fler av.

Jag har ingen avsikt att skälla ut folk bara för att de är för fega för att stå upp för sig själva. Däremot tycker jag att för deras egen skull borde de få en kick i arslet för att de ska våga säga vad de tycker, vad de definitivt inte tycker, för att de själva ska slippa må så dåligt som de gör av att följa andras stigar. Det värsta av allt med det här är att de inte förstår själva att de mår dåligt av det, och att de skulle må så mycket bättre av att säga vad de själva tycker.

Om man får höra att man är alltifrån töntig till dum i huvudet till tråkig, bara för att man säger något som avviker från sina polares åsikter. Då är det inte riktiga vänner. Då kan man lika gärna säga upp vänskapen och hitta nya vänner som också vågar stå upp för varandra, och som har åsikter som funkar med ens egna. Jag har gått igenom det för länge sen, och jag kan verkligen inte föreställa mig att bara ta en massa skit. Visst klarar jag av en hel del, jag har rätt bra tålamod, men en ordentlig skithög tål jag inte. Då säger jag ifrån. Jag är medveten om min egen självkänsla och jag vet när jag mår bra eller inte.

Hoppas det här inlägget kan inspirera någon att ändra på sig och må bättre av det. Jag vet åtminstone två personer som borde göra det.

Inte i tisdags och onsdags då jag fick träffa mina underbara tredjedelar, varav den ena lilla Tage fyllde 19 bast :)Vi såg One missed call som egentligen var rätt värdelös, och så låg vi och snackade dynga. Muwsigt som vanligt :)

Igår, onsdag, fick jag med mig tjejerna och gjorde min andra tatuering i ordningen, tribal hästen, blev supersnygg!



Däremot idag har jag känt mig på dåligt humör mest hela dagen... Jag undrar om det beror på antingen att jag nu i princip konstant har ont i mina axlar, och att det sätter sig på psyket, eller om det är för att jag går in i nån pre-PMS på nåt sätt. Antagligen är det en kombination av båda. Jag känner bara att det mesta idag har gått emot mig och att jag inte orkar mer. Vill bara lägga mig under en sten tills allt ordnat sig utan mig.

Stampes pappa: "Om du inte kan säga något snällt, så säg ingenting alls."

Tänkte bara säga en sak till idag. Eller i och för sig är det lördag (teoretiskt sett), så första för idag.

Eftersom jag är ensam hemma i detta stora, ödsliga hus (jag lovar, det växer hur mycket som helst så fort man är ensam och det blir mörkt), och jag inte har nån lust att gå och lägga mig för jag sover apdåligt då, typ tror att det står en yxmördare inne på toaletten och väntar på att jag ska somna, så bestämde jag mig för att rosta mackor med ost och varm oboy. Tyvärr fanns det ingen mjölk så det sket sig helt enkelt. Jag dricker bara inte oboy med vatten, eww.
Jag tog i alla fall med mig smörgåsarna ut i vardagsrummet, och tog fram lite olika lyktor och tände en massa värmeljus och ljusen i öppna spisen och skaffat mig supermuws. Sen har jag spetsat det hela med lugn musik.
Smörigt värre! Nu väntar jag bara på att min giz ska komma hit. SNÄLLLLA gizen kom hit?