PPL-H Private Pilot Licence, Helicopter - eller, någon som har flygarcertifikat?
Jo nu är det ju faktiskt så att det som jag har skrivit om i långt tidigare inlägg äntligen flyttat hemifrån! Yay!
Eller? Det borde kännas fantastiskt och jag borde vara jätteglad och nöjd och trivas järnet med att sköta mig själv, och dessutom nu gå på den skola jag har varit sugen på i flera månader.
Men det gör det inte. Konstigt va?
Någonting ligger och tar emot.
För snart tre veckor sen tog vi lastbil och bil och körde ner hela lasset med mina saker hit ner till Skara. Vi fick upp i princip allting, det var bara att börja bo. Men jag kom fram till att då verkade två veckor helt ensam, utan någonting att göra, väääldigt långt. Så jag följde helt enkelt med tillbaka igen söndag kväll. Dessutom var det saker hemma kvar som behövdes göras, bl.a. hämta ut ett par böcker jag skickat efter, fixa med cykeln som inte hade blivit klar, fixa bredband m.m. Jag har även betalat för hästen, och fått passet skickat hem hit till Skara, så Riekužs är numera ägd av MIG. MIN! :)
Jag bodde på Värmdö med mammaR under princip hela tiden, bortsett från första helgen då det var släktträff hos mamma i stan (Ja jag har två mammor och även en pappa, den andra mamman har inget med mina biologiska föräldrar att göra, vi har bara valt varandra ändå).
Men den där sista helgen i augusti närmade sig j*vulskt fort. Så till slut var den då kommen. Vi åkte ner ganska sent på söndagen, vi var väl framme sex, halv sju. Vi plockade med de nytillkomna sakerna, jag målade det sista på balkongstolarna jag får låna, och så åt vi lite middag, och sen tog vi en bulle och myste på soffan.
Men sen blev det då dags för mamma att åka hem, för ingen kunde ta hästarna. Jag hade hållit mig hela tiden, men när vi sen skulle säga hejdå och kramas och hon skulle köra iväg med bilen, och släpet och hundarna, så brast det (och det har det gjort många gånger efteråt också). Jag ville inte vara kvar, inte själv i alla fall. Jag ville bara skita i allt och åka hem igen. Screw drömmar, jag funderar seriöst vissa stunder på att hoppa av och bara gå nån företagar och ekonomi-kurs hemma, ta C-kort och jobba med mamma på åkeriet istället. Men det kan jag ändå inte göra. Nu när man fått all hjälp man fått, man har kommit in på skolan som jag velat så länge.
Alla säger att det kommer bli bra, jag kommer trivas. Men det är inte det. Jag trivs jättebra, stan och lgh är jättemysig, men det är inte det som är grejen. Problemet ligger i min starka saknad till allt som jag har där hemma. Mammor, djur, systrar, bara hemkänslan, hela vardagen där hemma. Det handlar inte om att det är dåligt här, det handlar om att jag är så hemmakär, och att jag inte får en hemmakänsla här. Det är bara någon form utav plattform mellan det att jag får vara hemma där jag mår som allra allra bäst, och får vara i skolan, som i och för sig är väldigt rolig, men det känns så långt. Det känns så långt! Som en hel livstid. Man kan inte gå eller ta bussen hem, man måste hoppas på att någon är på väg upp med bil och få åka med. Eller annars ta bussen/tåget i timmar, timmar och åter timmar. Det är skillnad på en, en och en halv timme tub+buss, och 4,5 timmar buss/bil.
Jag vill inte lära mig leva med det. Jag tror inte att "det kommer att gå fort". Jag vill bara åka hem igen och pendla med en helikopter varje dag. DÅ skulle jag absolut trivas.
Eller? Det borde kännas fantastiskt och jag borde vara jätteglad och nöjd och trivas järnet med att sköta mig själv, och dessutom nu gå på den skola jag har varit sugen på i flera månader.
Men det gör det inte. Konstigt va?
Någonting ligger och tar emot.
För snart tre veckor sen tog vi lastbil och bil och körde ner hela lasset med mina saker hit ner till Skara. Vi fick upp i princip allting, det var bara att börja bo. Men jag kom fram till att då verkade två veckor helt ensam, utan någonting att göra, väääldigt långt. Så jag följde helt enkelt med tillbaka igen söndag kväll. Dessutom var det saker hemma kvar som behövdes göras, bl.a. hämta ut ett par böcker jag skickat efter, fixa med cykeln som inte hade blivit klar, fixa bredband m.m. Jag har även betalat för hästen, och fått passet skickat hem hit till Skara, så Riekužs är numera ägd av MIG. MIN! :)
Jag bodde på Värmdö med mammaR under princip hela tiden, bortsett från första helgen då det var släktträff hos mamma i stan (Ja jag har två mammor och även en pappa, den andra mamman har inget med mina biologiska föräldrar att göra, vi har bara valt varandra ändå).
Men den där sista helgen i augusti närmade sig j*vulskt fort. Så till slut var den då kommen. Vi åkte ner ganska sent på söndagen, vi var väl framme sex, halv sju. Vi plockade med de nytillkomna sakerna, jag målade det sista på balkongstolarna jag får låna, och så åt vi lite middag, och sen tog vi en bulle och myste på soffan.
Men sen blev det då dags för mamma att åka hem, för ingen kunde ta hästarna. Jag hade hållit mig hela tiden, men när vi sen skulle säga hejdå och kramas och hon skulle köra iväg med bilen, och släpet och hundarna, så brast det (och det har det gjort många gånger efteråt också). Jag ville inte vara kvar, inte själv i alla fall. Jag ville bara skita i allt och åka hem igen. Screw drömmar, jag funderar seriöst vissa stunder på att hoppa av och bara gå nån företagar och ekonomi-kurs hemma, ta C-kort och jobba med mamma på åkeriet istället. Men det kan jag ändå inte göra. Nu när man fått all hjälp man fått, man har kommit in på skolan som jag velat så länge.
Alla säger att det kommer bli bra, jag kommer trivas. Men det är inte det. Jag trivs jättebra, stan och lgh är jättemysig, men det är inte det som är grejen. Problemet ligger i min starka saknad till allt som jag har där hemma. Mammor, djur, systrar, bara hemkänslan, hela vardagen där hemma. Det handlar inte om att det är dåligt här, det handlar om att jag är så hemmakär, och att jag inte får en hemmakänsla här. Det är bara någon form utav plattform mellan det att jag får vara hemma där jag mår som allra allra bäst, och får vara i skolan, som i och för sig är väldigt rolig, men det känns så långt. Det känns så långt! Som en hel livstid. Man kan inte gå eller ta bussen hem, man måste hoppas på att någon är på väg upp med bil och få åka med. Eller annars ta bussen/tåget i timmar, timmar och åter timmar. Det är skillnad på en, en och en halv timme tub+buss, och 4,5 timmar buss/bil.
Jag vill inte lära mig leva med det. Jag tror inte att "det kommer att gå fort". Jag vill bara åka hem igen och pendla med en helikopter varje dag. DÅ skulle jag absolut trivas.
Kommentarer
Trackback