Och den ljusnande framtid är vår

Nu sitter jag här i vardagsrummet i min egna fåtölj med laptopen i knäet och surfar runt lite som vanligt. Allting känns verkligen just som vanligt. Gårdagen kändes till en början bara som en underlig dag där vi kom till skolan finklädda och med studentsmulorna på.
3HN satte sig i gräset utanför Johannas barack och hade champagnefrukost med jordgubbar och vi skrev i varandras mössor. Solen sken, korna gick precis bredvid och betade och allt kändes bara så sjukt härligt. Som om sommaren hade kommit. Men vi blev avbrutna med att det var dags att gå upp till matsalen för att bli fotograferade.
Vi blev fotograferade årskursvis, klassvis och individuellt. Vi hade klasstimme med Bini i ridhuset, hon höll ett litet tal, skrev i våra mössor och delade ut rosor. Sen var det mingel och sångtävling i skogshallen. Hur schysst är det att låta två typ 35-eleversklasser (i vilken den ena alla 8 killar går) och en 20-eleversklass mot våran 15? Nog för att vi vrålade allt vi hade och från där jag stod lät det som om vi lät högst av alla, men tydligen gjorde vi inte det.
Sen var det i alla fall dags för den sista promenaden upp till bron där vi vinkade hejdå, och sen gick vi upp till matsalen och frös tills de äntligen släppte in oss. Middagen flöt på, med helt okej mat, och tal. Även jag höll ett tal, en dikt om vår klass, som går att läsa på klassbloggen. Dessutom delades det ut stipendium till bästa studieresultat och ett par andra saker som jag inte riktigt fattade vad det var för. Jag, Nikki och Olivia fick dessa stipendium, och Elin fick ett för något liknande, bästa kämpe kanske man kan säga. Bra jobbat tjejer, vi äger helt enkelt! :)
Under pausen mellan varmrätt och dessert fick vi titta ut genom fönstrena ut mot grusplanen och parkeringen där föräldrar redan hade börjat samlas. Då tyckte jag att det var många. Det jag inte visste var att det endast var en bråkdel av hur många det skulle vara när vi sprang ut.
Det var en drös lyckliga, lättade, förvirrade, ledsna, bortkomna Bergastudenter som sprang ut på trappen och vrålade För vi har tagit studenten och Vart vi går (Bergas Nationalsång). Sen började alla skratta, skrika, gråta och så vidare. Själv hade jag inte förväntat mig att gråta, men jag gjorde det ändå, kanske för att alla andra gjorde det.
När vi hade stått med våra föräldrar en stund så började vi samla ihop oss för att åka till Gullmars och flaket. Tack till Renée och Ronica som kom till mitt utspring, ni betyder otroligt mycket <3
Flaket var första timmen en sjukt rolig upplevelse, vi sjöng och vrålade och vinkade och allt som studenter på ett flak ska göra. Men när den första utav typ 5 satte sig och började pissa blev stämningen lite sämre. Och när vi hade stått i en, en och en halv timme och musiken från tjejen som fixat flakets lilla stereo fortfarande inte fungerade (varför ber man för i helvete inte om någon som har en stor anläggning!?!?) så började det bli lite tröttsamt, särskilt som det var rödljus varje 10:e meter. Så vi blev ett av de tystare flaken efter det. Värdelöst. Men bortsett från kiss, en timme extra med bara ont i halsen och ingen musik så var det jätteroligt och jag är glad att jag åkte med.
Efter det här så åkte jag hem till mottagningen och det var lugnt och skönt med mysigt sällskap och god mat. En eloge (vete fan hur det ordet stavas, har aldrig sett det skrivet, bara hört men fatta vad jag menar) till min underbara mamma som ställde upp och fixade med allting, hon har varit otrolig! Sen var det tänkt att vi skulle gå ut hela klassen men det blev inget, för det var verkligen ingen som orkade.

Men det har varit en helt underbar dag, och vi får väl se hur lång tid det tar innan jag fattar att det var på riktigt. Nu ska jag fundera på om det är värt att åka och jobba eller om jag ska ta det imorgon innan maratonmötet.

Puss och kram från världens bästa student!
ps. bilder kommer upp när jag får tag i några bra .ds

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback