Idiotsäkert
Vissa människor kan man så tydligt se på dem att de inte hade någon aning om vad de gav sig in på när de skaffade hund (eller andra djur). Oftast har de en liten ras. Gärna något lite fluffigt. Grejen med små hundar - enligt gemene okunnige man - är att de behöver man ju inte göra så mycket med. Och de är så snälla, och man behöver inte säga ifrån när de hoppar på en eller sånt, för de är ju så små.
Vi hade över folk i helgen pga begravning. I den familjen finns två små fluffiga hundar av någon ras jag inte kan namnet på. Skit samma. Jag tänker inte skriva om allt för då orkar ingen läsa. Men det slutade i alla fall med att vid en gång då de rök ihop med varandra (den äldre går på den yngre) så blev jag så trött på att ingen i deras familj säger ifrån, att de låter dem hålla på! Så jag sa ifrån ganska ordentligt högt och tryckte ner den äldre på golvet. Den som inte har några som helst spärrar hugger mig i armen och händerna och i luften upprepade gånger. Tur att det inte gör så ont så jag gav fullständiga fan i det och höll kvar honom nere tills han gav sig. Sedan morrande motade jag ut honom ur rummet. Fan vad arg han var på mig! Men han är inte van att bli tillsagd - och här är grejen. HAN BEHÖVER DET! Det är en hund - hur liten han än är! Hundar i det vilda och vargar bråkar inte med varandra - den energin är fruktansvärt onödig. Man måste spara på alla krafter man kan. Dessutom är det lättare om man håller sams. Det som händer här är att han är understimulerad och han känner ingen balanserad sinnesstämning i "flocken", och tar ut energin på att inte bara vakta maten, utan slåss för den. När de inte säger ifrån så förstår inte han att det inte är acceptabelt, och han tar en orolig och väldigt utsatt roll som flockledare utan att egentligen ha den pga respekt och erfarenhet.
Jag satt i efterhand och skakade och höll på att börja gråta på grund av all ilska och frustration som bubblade inom mig. Inte riktad mot hunden - det är inte hans fel. Men mot människorna som föreställer hundägare. De skulle behöva en halvårs lång kurs för mig om hur hundens beteende och flocksammansättning fungerar och hur man hanterar hundar. Inte för att jag är något proffs - det säger jag inte. Men jag vet fanimej flera ton mer än vad de gör, och jag har vettet i skallen att jag aldrig någonsin skulle skaffa mig ett djur utan att skaffa mig all den nödvändiga kunskapen om hur de fungerar fysiskt och psykiskt. JÄVLA IDIOTER.
Jag fick senare kommentaren av att "wow, Fabian har mött sin överkvinna". Husse kom senare in också och sa att "10 veckor med dig så skulle de vara helt andra hundar." Tss, 10 minuter med mig och de skulle vara helt andra hundar. DE VÄGER TYP VAD, TVÅ KILO? Det är för i helvete bara att säga ifrån! Sätt dig på den om det ska vara så... På det fick jag inget svar, han gick ut igen. Jag pratade inte med dem mer.
Problemet om de skulle vara med mig i 10 veckor (minuter) är att jag skulle inte kunna lämna tillbaka dem. Inte för att jag själv vill ha dem - tvärtom. Jag vill bara inte lämna tillbaka dem i händerna på inkompetenta puckon.
Jag har funderat på hur sådant här skulle kunna påverka mig i arbetslivet senare. Men jag tror att eftersom vi inte spenderar så pass mycket tid kring dem och deras ägare och deras uppfostringsmetoder, så kommer det nog att gå bättre. Dessutom behöver jag inte se hur de behandlare dem på hemmaplan. Min hemmaplan. I en hel helg.
Vi hade över folk i helgen pga begravning. I den familjen finns två små fluffiga hundar av någon ras jag inte kan namnet på. Skit samma. Jag tänker inte skriva om allt för då orkar ingen läsa. Men det slutade i alla fall med att vid en gång då de rök ihop med varandra (den äldre går på den yngre) så blev jag så trött på att ingen i deras familj säger ifrån, att de låter dem hålla på! Så jag sa ifrån ganska ordentligt högt och tryckte ner den äldre på golvet. Den som inte har några som helst spärrar hugger mig i armen och händerna och i luften upprepade gånger. Tur att det inte gör så ont så jag gav fullständiga fan i det och höll kvar honom nere tills han gav sig. Sedan morrande motade jag ut honom ur rummet. Fan vad arg han var på mig! Men han är inte van att bli tillsagd - och här är grejen. HAN BEHÖVER DET! Det är en hund - hur liten han än är! Hundar i det vilda och vargar bråkar inte med varandra - den energin är fruktansvärt onödig. Man måste spara på alla krafter man kan. Dessutom är det lättare om man håller sams. Det som händer här är att han är understimulerad och han känner ingen balanserad sinnesstämning i "flocken", och tar ut energin på att inte bara vakta maten, utan slåss för den. När de inte säger ifrån så förstår inte han att det inte är acceptabelt, och han tar en orolig och väldigt utsatt roll som flockledare utan att egentligen ha den pga respekt och erfarenhet.
Jag satt i efterhand och skakade och höll på att börja gråta på grund av all ilska och frustration som bubblade inom mig. Inte riktad mot hunden - det är inte hans fel. Men mot människorna som föreställer hundägare. De skulle behöva en halvårs lång kurs för mig om hur hundens beteende och flocksammansättning fungerar och hur man hanterar hundar. Inte för att jag är något proffs - det säger jag inte. Men jag vet fanimej flera ton mer än vad de gör, och jag har vettet i skallen att jag aldrig någonsin skulle skaffa mig ett djur utan att skaffa mig all den nödvändiga kunskapen om hur de fungerar fysiskt och psykiskt. JÄVLA IDIOTER.
Jag fick senare kommentaren av att "wow, Fabian har mött sin överkvinna". Husse kom senare in också och sa att "10 veckor med dig så skulle de vara helt andra hundar." Tss, 10 minuter med mig och de skulle vara helt andra hundar. DE VÄGER TYP VAD, TVÅ KILO? Det är för i helvete bara att säga ifrån! Sätt dig på den om det ska vara så... På det fick jag inget svar, han gick ut igen. Jag pratade inte med dem mer.
Problemet om de skulle vara med mig i 10 veckor (minuter) är att jag skulle inte kunna lämna tillbaka dem. Inte för att jag själv vill ha dem - tvärtom. Jag vill bara inte lämna tillbaka dem i händerna på inkompetenta puckon.
Jag har funderat på hur sådant här skulle kunna påverka mig i arbetslivet senare. Men jag tror att eftersom vi inte spenderar så pass mycket tid kring dem och deras ägare och deras uppfostringsmetoder, så kommer det nog att gå bättre. Dessutom behöver jag inte se hur de behandlare dem på hemmaplan. Min hemmaplan. I en hel helg.
Kommentarer
Trackback