Obalans och Fosterställning
Gårdagen var i princip hemsk från och med att jag klev ur sängen. Det är inte helt sant egentligen - frukost och fodring av hästar gick bra. Men sen gick det urför. Vi red ut, och jag fick ha sidepullen då Ronica skulle få testa att rida Jonten på postkandaret. Jag vet inte om det var på grund av sidepullen, eller nån annan anledning, men hästen var helt sjukt pigg och på tårna. Inte förväntansfullt och glad pigg, utan frustrerad och ofokuserad energi, och men en total brist på uppmärksamhet för mina hjälper. Det finns en skogsstig längs en sjö som vi typ har ridit varje gång de senaste gångerna vi ridit - jag hajar inte varför det alltid blir nån runda som hon hakar upp sig på, istället för att gå olika varje gång? Oavsett. Den stigen får blir hästen alltid stressad och får en onaturligt höjd angningsfrekvens. Det spelar ingen roll om man kämpar på eller om han står still, han flåsar som om han hade spöken i haserna. Den här gången gjorde han någonting som jag aldrig någonsin kunde föreställa mig av honom - i en jääättebrant sluttning där vi alltid smyger ner med avstånd till varandra, så slänger han sig rakt ut och galopperar som en galning säkert en 40 meter innan jag får tag på tyglarna och får stopp på honom. Då sitter jag framme vid öronen och är så nära att ramla av som det bara går. Jävlar vad förbannad jag blev.
Jag vet att det är en korkad häst som inte fattar varför jag blir arg, och jag är en dålig hästmänniska som inte försöker begripa mig på varför han gör som han gör - men jag kan inte låta bli. Sådär beter man sig inte, och jag skulle fanimej inte ramla av. När jag fick förslaget att byta tillbaka till bettet så slog jag bort det totalt. Han ska fanimej lyda mig oavsett han har metall i käften eller inte. Så vi stod och frustade en stund, och sen fick jag gå först istället, då lugnade han ner sig. Jag blir så ledsen när han beter sig så, han har kunnat se de andra hästarna galoppera ifrån honom och han gick lugnt och inväntade mina hjälper. Varför är det borta? Är det för att jag rider så sällan?
När vi sen till slut kände lite balans igen så skulle vi hoppa över diken. Det första gick utmärkt, medan det andra totalt missbedömde han avståndet och höll på att stå på näsan - så jag höll på att ramla av och bestämde mig för att fortsätta det som en avsittning istället för att inte göra det svårare för honom. Herre. GUD. Aha, upp igen. Tillbaka till stallet, borstar av, och spolar av benen. Då får hästen syn på presenningen uppe vid berget. Jag står bredvid och helt plötsligt bestämmer han sig för att han ska fly och jag får hela hans huvud i mitt ansikte. På mindre än två sekunder rinner en blandning av näsblod och tårar ner för hela ansiktet medan jag svär och skriker på hästfan att nu var fanimej måttet rågat. Slängde in hästen i fållan och dränkte ansiktet under kranen. Till slut lugnade jag ner mig, och vi kunde gå bort med hästarna till hagen och platsen där presenningen hängde, för att göra beteendestudien.
När stallet och hästarna sen var klara, bytte jag om och fick i mig lite mat, och satte av mot haninge för att hämta bil. Eftersom jag inte fått nåt nummer och kunde planera hämtningen blev det fruktansvärt stressigt när det väl blev dags, och det blev mycket senare än vad det borde ha blivit. Tanken var att jag skulle ha hämtat min väska hemma hos mamma och sen fortsätta vidare till Skara, men när jag kom dit bröt jag ihop igen. Det slutade med att vi bestämde att jag skulle sova kvar och sen åka tidigt fan idag. Tyvärr kunde jag förstås inte sova pga stressen och ångesten, så när klockan väl ringde vid 4.00 så hade jag säkert inte fått mer än en timmes utspridd sömn.
En kall och mörk och tyst och ensam bilfärd ner till Skara senare var det dags för seminarie. Bra och intressant, men med träningsvärk och insomnia och mental instabilitet kunde jag inte riktigt fokusera mig. Fick tillbaka tentamen, totalt en fyra i betyg i kursen (eventuellt, Barbro är lite flummig...), sväng förbi City Gross och fixa lite mat, skrivit tre sidor rapport på beteendestudien och ett telefonsamtal senare är det äntligen dags att få inta fosterställning i sängen. Förhoppningsvis kan jag somna inatt. Börjar 8 imorrn, och på onsdag morgon är det dags att försöka dra ut tanden igen.
Helvete vad långt inlägg.
Over and out.
Jag vet att det är en korkad häst som inte fattar varför jag blir arg, och jag är en dålig hästmänniska som inte försöker begripa mig på varför han gör som han gör - men jag kan inte låta bli. Sådär beter man sig inte, och jag skulle fanimej inte ramla av. När jag fick förslaget att byta tillbaka till bettet så slog jag bort det totalt. Han ska fanimej lyda mig oavsett han har metall i käften eller inte. Så vi stod och frustade en stund, och sen fick jag gå först istället, då lugnade han ner sig. Jag blir så ledsen när han beter sig så, han har kunnat se de andra hästarna galoppera ifrån honom och han gick lugnt och inväntade mina hjälper. Varför är det borta? Är det för att jag rider så sällan?
När vi sen till slut kände lite balans igen så skulle vi hoppa över diken. Det första gick utmärkt, medan det andra totalt missbedömde han avståndet och höll på att stå på näsan - så jag höll på att ramla av och bestämde mig för att fortsätta det som en avsittning istället för att inte göra det svårare för honom. Herre. GUD. Aha, upp igen. Tillbaka till stallet, borstar av, och spolar av benen. Då får hästen syn på presenningen uppe vid berget. Jag står bredvid och helt plötsligt bestämmer han sig för att han ska fly och jag får hela hans huvud i mitt ansikte. På mindre än två sekunder rinner en blandning av näsblod och tårar ner för hela ansiktet medan jag svär och skriker på hästfan att nu var fanimej måttet rågat. Slängde in hästen i fållan och dränkte ansiktet under kranen. Till slut lugnade jag ner mig, och vi kunde gå bort med hästarna till hagen och platsen där presenningen hängde, för att göra beteendestudien.
När stallet och hästarna sen var klara, bytte jag om och fick i mig lite mat, och satte av mot haninge för att hämta bil. Eftersom jag inte fått nåt nummer och kunde planera hämtningen blev det fruktansvärt stressigt när det väl blev dags, och det blev mycket senare än vad det borde ha blivit. Tanken var att jag skulle ha hämtat min väska hemma hos mamma och sen fortsätta vidare till Skara, men när jag kom dit bröt jag ihop igen. Det slutade med att vi bestämde att jag skulle sova kvar och sen åka tidigt fan idag. Tyvärr kunde jag förstås inte sova pga stressen och ångesten, så när klockan väl ringde vid 4.00 så hade jag säkert inte fått mer än en timmes utspridd sömn.
En kall och mörk och tyst och ensam bilfärd ner till Skara senare var det dags för seminarie. Bra och intressant, men med träningsvärk och insomnia och mental instabilitet kunde jag inte riktigt fokusera mig. Fick tillbaka tentamen, totalt en fyra i betyg i kursen (eventuellt, Barbro är lite flummig...), sväng förbi City Gross och fixa lite mat, skrivit tre sidor rapport på beteendestudien och ett telefonsamtal senare är det äntligen dags att få inta fosterställning i sängen. Förhoppningsvis kan jag somna inatt. Börjar 8 imorrn, och på onsdag morgon är det dags att försöka dra ut tanden igen.
Helvete vad långt inlägg.
Over and out.
Kommentarer
Trackback